SORG

ÄSKO

Äsko sommnade i mina armar idag, jag tog beslutet att inte väcka honom ur sederingen på röntgenbordet. Min älskade härliga vän full av energi och med en arbetsvilja man sällan skådar. Med en kroppskontroll och smidighet mer likt en bordercollie kunde man väl aldrig ana att det skulle se så bedrövligt ut. Och jag känner bara, vad är detta?Varför fortsätter man?Orkar man bita ihop hur många år och hur många hundar som helst?Sen 2001 då hunderiet tog fart ordentligt och blev både min vardag och fritid fullt ut har 6 hundar funnits hos mig som familjemedlemmar från valp. Andra har kommit och gått under kortare perioder av olika anledningar men de här 6 inividerna har jag lagt ner precis all tid, energi, pengar och framförallt kärlek på. Ingen av hundarna är Wellegårdare kan jag tillägga, då av den enkla anledningen att den delen med uppfödningen och vårt sammarbete kommit nu senare för mig och det här är inköpta hundar som jag trott på från 3 olika uppfödare.

Ronja- 5år, Cancer

Valle - 10 mån oförklarligt hjärtstopp

Cimbo - Fri fram o bak och frisk.

Fhantom- lind. armbåge HD:A

Lanzia: AD:Ua HD: D

Äsko: prel HD:C AD:ua 19 mån HD E

Är det otur?Nej jag tror inte det längre! Det är så här det ser ut tyvärr tror jag. Hur många hundar i den tjocka katalogen lever nästa år?

Kanske är det dax att fundera om det är värt det, kanske ska man skaffa sig ett mindre smärtsamt intresse, kanske ska man ge upp...

Sov gott Äsko hjärtat/matte Sophie